Elin - Mamma till Elvira

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men det är som om den pusselbit man en gång saknat,
är en pusselbit för mycket nu, men samtidigt vill jag inte ta bort den?
Har ingen aning om hur det här kommer sluta,
jag hoppas iaf på det bästa, vad det nu är.

Åker till stan i eftermiddag, ska träffa Marcus, great!
Skolan börjar imorgon, känns inte taggat, skulle helst vilja ha lov året runt.
Det kommer inte bli samma sak utan Marie, kommer sakna sönder dig!!!


Aja,
peace.